Movilen

Det är med darriga händer och ett bultande hjärta jag skickar iväg någonting så simpelt som en friend request på facebook. Knappar ett kort meddelande för att sammanfatta vad jag känner.


Vankar av och an, försöker få tiden att gå, väntar ett svar. Har jag verkligen hittat rätt person?
Efter vad som känns som en evighet tänds en liten röd siffra. 1 new notification. XX has accepted your friend request. Och ytterligare några minuter senare; 1 new message.
Hjärtat tar ett litet skutt och en skratt bubblar upp inom mig. Det är han! Jag har äntligen hittat den person jag saknat under åtta års tid. Den person som försvann, utan ett ord. Den person som var min bästa vän.

Åtta år tidigare visste jag att livet var trassligt. Inte för mig, men för honom. Vad jag inte visste var hur illa det var. Nu vet jag. Jag förstår också varför han aldrig berättade det för mig och varför han lämnade oss, utan ett farväl. Så mycket har hänt, så mycket har ändrats. Jag slutade aldrig leta.
Alla hade sina teorier, tankar och historier och vad som hänt. Jag lyssnade aldrig på vad de andra sa, tyckte deras resonemang var onda. Jag sökte på facebook, eniro, google - allt jag kunde tänka mig. Men att leta efter en person med att vanligt svenskt namn, som du inte minns födelsedatumet på är fan inte lätt. Jag visste inte ens om han fortfarande levde.

Gjorde en ny sökning. Nu var det ändå i alla fall ett år sedan sist. Började ge upp innan jag av en slump bestämde mig för att titta in på en gemensam bekants sida. Jag visste att de inte har någon kontakt, trodde inte heller att jag skulle hitta någonting. Han hade nyligen byggt på sin "vännerlista" med ett par personer och ser där ett namn, som vid första anblicken ser påhittat ut, men jag visste.

Hade det inte varit för att han bestämt sig att ta upp denna enda kontakt från det förflutna hade jag än idag famlat efter halmstrån. Ni anar inte min lycka över att få veta att min vän är oskadd, har riktat upp sitt liv och är lycklig! Att få prata med honom igen har gett mig en enorm ro i sinnet och jag ser fram emot att få träffa honom igen, snart.

Jag är så jävla glad!!!

Ett glädjerus sprider sig i kroppen när jag inser att jag bränt mig på vänster underarm och på kinderna. Det betyder att solen, våren och värmen har kommit. Jag njuter, ler och svassar runt i bland solens strålar. Mammas varnande ord, diffusa i bakhuvudet "det är farligt med vårsolen". Men vad bryr jag mig om det? Årstiden jag längtat efter i ett halvår har äntligen anlänt och jag vill ingenting hellre än att tiden ska stanna. Att värmen som sticks lite på huden ska stanna för evigt. Alla runtomkring verkar också lättare till sinnes, glädjen sprider sig bland befolkningen och folk stannar upp en stund från vardagen för att gå bada en stund i det livsfarliga ljuset.
Till kvällen är jag nöjd med den lätt röda hudet som svider lite, känner hur D-vitaminerna virvlar i kroppen, ser mig i spegeln och utbrister ett stort (numera vitare) leende. Lite färg i ansiktet gör underverk. Jag ser friskare ut, tänderna ter sig mycket vitare mot mitt inte lika vita ansikte, undrar om det kan vara den nya tandkrämen?! I vilket fall som helst är jag nöjd med bilden som ser tillbaka på mig. Vilken känsla!

Sedan kommer bakslaget. Sonen knallar in och gnuggar sig i ögonen, trött efter en heldags lek utomhus. Han har hela dagen varit skyddad av kläder och skugga, men likförbannat har han bränt sig på öronen! Exakt samma problem min bror hade som liten. Min son är nämligen överdrivet förtjust i sin vintermössa. En mössa som är på tok för varm för alla soliga dagar då temperaturen överstiger +5. Sätt på honom vilken huvudbonad som helst och jag lovar att han slängr av sig den i ett nafs!
Hittade en gullig mössa på ett varuhus här om dagen ändå. Efter mycket bråk fick jag honom att ha på sig den en stund och ett hopp börjar gro för att han ska slippa bränna öronen en gång till. Tills jag hamtar honom på dagis och ser att mössan är mer eller mindre blöt av svett! En tunn bomullsmössa är tydligen på tok för varm för min lilla buse! Nytt mission - keps + massa solkräm SPF+50! To be continued...

Idag skiner inte solen och värmen är som bortblåst. En stickad kofta och dubbla strumpor. Dagen hade jag tänkt spendera någonstans där jag kan hitta en keps till lillen och en vårjacka till mig själv, men det känns plötsligt så avlägset. Sitter därför här, framför min urgamla dator som jag en gång fått av min bror, längtar till sommaren, googlar på nya mobiltelefoner och lyssnar på fina låtar från en grupp vars musik tar mig tillbaka i tiden.
Ett sent glada vappen på er! Och för guds skull, skydda er från solen, det är faktiskt farligt, på riktigt! Ja, jag har införskaffat solskyddskräm och ja, jag tänker använda den!

Förkylningen har verkligen gjort mig till sin slav. Enda sedan jag vaknade en lördagmorgon för 6 dagar sedan har snoken runnit, slemmet ökat och halsen varit som tusen nålar. Trots detta har jag försökt att leva under det faktum att jag har semester, en tid att njuta.
I söndags tog vi oss till möbeljätten som en del kallar "helvetet på jorden" och som jag tidigare i livet sett som paradiset. Tyvärr gör ju ångesten sådana aktiviteter fruktansvärt jobbiga. Men jag överlevde, trots en del yrsel och en öken till mun. Sonen fick en juniorsäng (som jag lyckats vakna i två morgnar?!) och en stol så att han kan sitta vid vardagsrumsbordet med oss då vi äter. Stora killen har mer eller mindre vuxit ur sin "matstol".

I måndags trotsade jag återigen förkylningen för att ta mig till en butik som säljer skor. Fick en väldigt starkt infall av att "jag MÅSTE ha ett par nya skor". Men jag maskerade det snyggt genom att sonen faktiskt behver ett par gympadojor till våren/sommaren. Tre par skor blev det! (Två till mig, såklart.)

Förkylningen fortsatte bli värre och jag har verkligen känt mig 80kg tyngre pga allt snor. Helt otroligt att det får plats så in i helvete mycket gegga!! Alltså har resten av veckan gått åt att sitta hemma, pilla navel och längta efter friheten som en semester bör innebära. Men icket! Fängslad under täcket med näsdukar, nässpray, te och kopiösa mängder vatten.

Till mitt sällskap har jag ändå haft en minst lika sjuk P som ringer titt som tätt för att gnälla om hur ont han har i halsen. Vi förstår varandra.

Ikväll kommer min bästa vän för en helkväll med mig och sonen. Karln ska ut och leka med sina vänner och sedan är det bara ett stenkast till söndag - då åker jag och halva släkten för att besöka min mor. Ska bli jätteskoj att andas lantluft under en "kärringvecka + sonen".

Ångesten kan vara så svår att kontrollera. Ibland överrumplar den mig med en käftsmäll. Det bubblar liksom till i kroppen, som en rysning, sedan kommer yrseln. Och rädslan.
Jag hoppar till, andas och försöker tänka bort det. Ibland fungerar det, ibland måste jag sätta mig. Svårast är att försöka dölja det, oron syns. Om du vet vad du ska titta efter så är det så tydligt. Det blir svårt att le, talet blir klumpigt, nästan stammande. Jag känner hjärtat bulta allt hårdare, synen kan bli simmig. Think of a happy place. Fungerar ibland, ibland behöver jag bara få vara ensam. Lugna ner mig, tänka bort det som gör ont.
Fast det gör inte ont. Inte fysiskt.

Jag gör allt jag kan för att fungera, men få platser bevarar lugnet åt mig. På jobbet klarar jag mig till 90%. Det händer att det snurrar till, att jag får avvika från ett kortare möte, eller att jag helt enkelt inte kan stå still i de mest lugna situationer. Alla är så fantastiska, så förstående, men jag känner mig ändå.. Speciell. Inte på ett bra sätt, men inte heller på ett dåligt sätt. Jag vill vara en i mängden. Jag tackar för allt stöd jag får, framförallt av min bästa vän och min chef. De är helt fantastiska!

I hemmets trygga vrå är det inte så jobbigt. Att alltid kunna lägga sig ner och bara uttala "det är jobbigt just nu". Han förstår, låter mig vara. Och alla otaliga samtal till min underbara mor som varit med om detsamma och förstår varje ord jag säger. För att inte tala om min moster som alltid tar emot mig med öppna armar närhelst jag än behöver det. Jag förstår inte hur jag kan må så dåligt med så otroliga människor kring mig?!

Yrsel, please go away!

Efter en lång påskhelg (varav jag jobbade tre dagar) är det vardag igen. Pojkarna är på jobb och dagis och jag har en hel dag för mig själv. Vaknar i vanlig ordning lite för sent, vilket innebär att jag sovit i 11 timmar och huvudet är lite som blaskigt potatismos. Brygger en kopp kaffe, bråkar med katten och sätter mig ner för att kolla det nödvändiga; facebook och mailen. Vilket liv man har!
Går förbi hyllan och ser min nya "mina-vänner-bok". Historien bakom denna är att jag skulle beställa böcker från CDON och de hade en kampanj med grejer för 13 spänn och då snubblade jag över denna. Jag älskade sådana böcker när jag var yngre och tyckte att det bara var en kul grej, så jag klickade hem den.
Under förra helgens Earth Hour kom jag att tänka på denna bok och min gullestrut R var på besök just då. Hon fick äran att fylla i boken först av alla. Jag skrattade högt när jag läste det hon skrivit och tittade på de bilder hon ritat. I denna bok är den röda tråden mer minnen och varför vi är vänner än vilket favoritfärgen är och vem man är kär i.

Tog i alla fall upp denna bok nyss och läste igenom hennes svar en gång till, tittade på bilderna och skrattade minst lika mycket. Sitter fortfarande med ett fånigt leende och tänker tillbaka på vår ungdom. Jag tror att jag bör starta varje morgon med att läsa detta. Det får mig att må bra och fyllas av glädje. Längtar tills fler skrivit. Vi alla minna så olika saker! Som med R som jag känt i 10 år. Det finns mycket att välja mellan.
Eller ta J (som jag hoppas vill skriva i boken) som jag känt i snart 24 år.. Shisses. Gammal man låter..
Nu svamlar jag bara. Ville väl egentligen bara säga att jag mår bra idag.

Igår fick jag en tidig födelsedagspresent. Middag på stan och en show på rival. Underhållningen bestod av "I ditt huvud" med Henrik Fexeus. Helvete vad bra det var! Vad lättpåverkad människan är och hur lätt är det inte att få oss exakt dit man vill, bara man vet hur det ska göras och gå till. Nu tänker jag inte berätta någonting om showen då det skulle förstöra för den som vill gå och se (och jag rekommenderar alla som vill lära sig något om sig själv att göra det) men jag kan bara säga att Henrik är grym. Punkt.

Det ante mig. Dagen har varit speciell. I flera bemärkelser. Men kvällarna ser alltid annorlunda ut vid fullmåne. Snäppet ljusare och betydligt mer långdragna. Kotten vill inte sova ensam.
Ensamhet.
Är det inte fantastiskt hur man ibland kan känna sig så fruktansvärt ensam i ett rum fullt av människor? Förr kunde jag känna mig missförstådd, utanför och ointressant på jobbet. Ensam på ett företag med över 700 personer i samma byggnad. Så känner jag inte längre.
Så känner jag mig utanför väggarna där jag betydde något.
Min fristad. Hemmet. Jobbet. Där jag kan vara mig själv, där jag uppskattas och där folk faktiskt vill vara med mig. Prata med mig. Umgås med mig. Jag känner mig inte längre ensam.

Vad jag däremot saknar är förståelse. Jag ställer in, jag avbokar, jag hör sällan av mig. Folk misstror, missförstår. Förstår faktiskt inte alls. För de frågar aldrig. Jag säger att jag är sjuk, för det är jag. Men det syns inte.
Det krävs mod, det krävs vilja och framförallt försiktighet för att jag ska orka ta mig från min skyddande kokong. Det är tungt att vara ute i trafiken bland folk. Tänk om jag gör mig illa, eller ännu värre om jag gör illa någon annan. Jag kör numera bil till jobbet. Kollektivtrafiken är för svår och tung. Om jag har en bra dag kan jag gå och handla. Men bara lite i taget och det får inte vara någon kö. Då kommer tankarna, stressen och det jobbiga. Det blir tungt att andas.

En bra dag kan jag även ta mig till en kompis. Vara glad och social är inga problem. Det är att ta sig dit och känna att det inte är något fel på mig, trots att det är det, egentligen. Rädslan att svimma, att rasa ihop, tappa kontrollen. En känsla av en lätt... Död. Fast som man vaknar från efter en liten stund. Det är inte farligt, jag vet det. Men den lilla tanken skapar en höna av en fjäder och allt blir svart.
När som helst triggas den igång. Det räcker med en känsla, en tanke. Sedan är det för sent. Hela dagen går åt att lugna ner mig, andas och bara återfå... normal status.

Vad som händer? Exempel: hjärtat börjar bulta något hårdare då kroppen regerar på koffeinet på morgonen, medveten om detta, ignorerar. Ställer mig i duschen och tänker "jag har inte ätit, blodsockret är lågt" och det mörka kommer. Det blir lite svårare att andas, hjärtat skenar iväg och jag är övertygad om att blodsockret är tillräckligt lågt för att jag ska kunna svimma. Överallt finns de rätta symptomen; yrseln, illamåendet, lätt disorientering och framförallt pulsen (som jag är helt säker på att grannen hör vid det här laget). Kan inte göra annat än stänga av vattnet och sätta mig på badrumsgolvet och invänta ett lagom lugn för att kunna ta mig ut.
Välkommen till min värld.

På jobbet är det ändå lite lättare. Där hinner jag inte tänka på samma sätt. Jag gläds varje dag vi har överdrivet mycket att göra. Hinner inte känna av, kroppen finns inte, inte sammankopplad med huvudet. Det finns inga symptom, ingen yrsel, inga hjärtklappningar. Bara en djup koncentration. Sen har jag alldeles fantastiska vänner som ser till att jag sköter allt runtomkring som skulle kunna orsaka falska symtom. Anemin till exempel. Den är lätt att skylla på, men den håller jag mig frisk från.
De fina ser till så att jag håller vätskebalansen, de vet om att vilken sekund som helst kan det bli fel och de finns där för att ta emot mig om jag faller. Ensam är jag inte stark.

Hemma väntar alltid ett par starka armar, redo att ta över för att inte falla innanför dörren. Stress hjälper, samtidigt som den stjälper. Trött, så trött mest hela tiden. Måste hålla mig sysselsatt, inte tänka.
Fast i hemmets trygga vrå, med min sambo vid sidan om kan jag slappna av. Jag vet att jag inte faller.

Nu har blodtrycket rasat igen. Blev ett besök på akuten igår då jag var så svag och framförallt yr att jag inte ens kunde sitta upp. De trodde att det bara var ett ovanligt kraftigt blodtrycksfall då de inte kunde se något fel på blodvärdena. Konstigt var det ju inte att jag var yr dock då blodtrycket låg på 80/58 då jag reste mig upp. Under 100/60 räknas som lågt (även om inte alla har besvär av det). Gick i alla fall ner till jobbet igen efter besöket på sjukhuset och förklarade för alla att jag lever och mår hyfsat. Fick dock rådet att stanna hemma idag, vilket jag gjort och skaffat en läkartid till senare i eftermiddag. Utredningar görs ju inte på akuten, så det är ett nödvändigt ont. Vill ingenting hellre än att slippa dessa episoder då det påverkar hela min existens känns det som.
Orkar ingenting, mår dåligt och riskerar att svimma bara sådär hej och hå..

Nu står sonen i sin säng och grinar eftersom han är trött, vägrar lägga sig ner och bara inse att han behöver sova en stund. Ska in strax och hyssja lite till... Så otroligt intressant..

Otroligt vackert ute idag. -16 grader på vägen till jobbet. Det kändes.
Men att under rasten stå och titta på kristaller som bildats på träd, gator, fasader.
Obeskrivligt vackert.