Movilen

Ett glädjerus sprider sig i kroppen när jag inser att jag bränt mig på vänster underarm och på kinderna. Det betyder att solen, våren och värmen har kommit. Jag njuter, ler och svassar runt i bland solens strålar. Mammas varnande ord, diffusa i bakhuvudet "det är farligt med vårsolen". Men vad bryr jag mig om det? Årstiden jag längtat efter i ett halvår har äntligen anlänt och jag vill ingenting hellre än att tiden ska stanna. Att värmen som sticks lite på huden ska stanna för evigt. Alla runtomkring verkar också lättare till sinnes, glädjen sprider sig bland befolkningen och folk stannar upp en stund från vardagen för att gå bada en stund i det livsfarliga ljuset.
Till kvällen är jag nöjd med den lätt röda hudet som svider lite, känner hur D-vitaminerna virvlar i kroppen, ser mig i spegeln och utbrister ett stort (numera vitare) leende. Lite färg i ansiktet gör underverk. Jag ser friskare ut, tänderna ter sig mycket vitare mot mitt inte lika vita ansikte, undrar om det kan vara den nya tandkrämen?! I vilket fall som helst är jag nöjd med bilden som ser tillbaka på mig. Vilken känsla!

Sedan kommer bakslaget. Sonen knallar in och gnuggar sig i ögonen, trött efter en heldags lek utomhus. Han har hela dagen varit skyddad av kläder och skugga, men likförbannat har han bränt sig på öronen! Exakt samma problem min bror hade som liten. Min son är nämligen överdrivet förtjust i sin vintermössa. En mössa som är på tok för varm för alla soliga dagar då temperaturen överstiger +5. Sätt på honom vilken huvudbonad som helst och jag lovar att han slängr av sig den i ett nafs!
Hittade en gullig mössa på ett varuhus här om dagen ändå. Efter mycket bråk fick jag honom att ha på sig den en stund och ett hopp börjar gro för att han ska slippa bränna öronen en gång till. Tills jag hamtar honom på dagis och ser att mössan är mer eller mindre blöt av svett! En tunn bomullsmössa är tydligen på tok för varm för min lilla buse! Nytt mission - keps + massa solkräm SPF+50! To be continued...

Idag skiner inte solen och värmen är som bortblåst. En stickad kofta och dubbla strumpor. Dagen hade jag tänkt spendera någonstans där jag kan hitta en keps till lillen och en vårjacka till mig själv, men det känns plötsligt så avlägset. Sitter därför här, framför min urgamla dator som jag en gång fått av min bror, längtar till sommaren, googlar på nya mobiltelefoner och lyssnar på fina låtar från en grupp vars musik tar mig tillbaka i tiden.
Ett sent glada vappen på er! Och för guds skull, skydda er från solen, det är faktiskt farligt, på riktigt! Ja, jag har införskaffat solskyddskräm och ja, jag tänker använda den!

Det ante mig. Dagen har varit speciell. I flera bemärkelser. Men kvällarna ser alltid annorlunda ut vid fullmåne. Snäppet ljusare och betydligt mer långdragna. Kotten vill inte sova ensam.
Ensamhet.
Är det inte fantastiskt hur man ibland kan känna sig så fruktansvärt ensam i ett rum fullt av människor? Förr kunde jag känna mig missförstådd, utanför och ointressant på jobbet. Ensam på ett företag med över 700 personer i samma byggnad. Så känner jag inte längre.
Så känner jag mig utanför väggarna där jag betydde något.
Min fristad. Hemmet. Jobbet. Där jag kan vara mig själv, där jag uppskattas och där folk faktiskt vill vara med mig. Prata med mig. Umgås med mig. Jag känner mig inte längre ensam.

Vad jag däremot saknar är förståelse. Jag ställer in, jag avbokar, jag hör sällan av mig. Folk misstror, missförstår. Förstår faktiskt inte alls. För de frågar aldrig. Jag säger att jag är sjuk, för det är jag. Men det syns inte.
Det krävs mod, det krävs vilja och framförallt försiktighet för att jag ska orka ta mig från min skyddande kokong. Det är tungt att vara ute i trafiken bland folk. Tänk om jag gör mig illa, eller ännu värre om jag gör illa någon annan. Jag kör numera bil till jobbet. Kollektivtrafiken är för svår och tung. Om jag har en bra dag kan jag gå och handla. Men bara lite i taget och det får inte vara någon kö. Då kommer tankarna, stressen och det jobbiga. Det blir tungt att andas.

En bra dag kan jag även ta mig till en kompis. Vara glad och social är inga problem. Det är att ta sig dit och känna att det inte är något fel på mig, trots att det är det, egentligen. Rädslan att svimma, att rasa ihop, tappa kontrollen. En känsla av en lätt... Död. Fast som man vaknar från efter en liten stund. Det är inte farligt, jag vet det. Men den lilla tanken skapar en höna av en fjäder och allt blir svart.
När som helst triggas den igång. Det räcker med en känsla, en tanke. Sedan är det för sent. Hela dagen går åt att lugna ner mig, andas och bara återfå... normal status.

Vad som händer? Exempel: hjärtat börjar bulta något hårdare då kroppen regerar på koffeinet på morgonen, medveten om detta, ignorerar. Ställer mig i duschen och tänker "jag har inte ätit, blodsockret är lågt" och det mörka kommer. Det blir lite svårare att andas, hjärtat skenar iväg och jag är övertygad om att blodsockret är tillräckligt lågt för att jag ska kunna svimma. Överallt finns de rätta symptomen; yrseln, illamåendet, lätt disorientering och framförallt pulsen (som jag är helt säker på att grannen hör vid det här laget). Kan inte göra annat än stänga av vattnet och sätta mig på badrumsgolvet och invänta ett lagom lugn för att kunna ta mig ut.
Välkommen till min värld.

På jobbet är det ändå lite lättare. Där hinner jag inte tänka på samma sätt. Jag gläds varje dag vi har överdrivet mycket att göra. Hinner inte känna av, kroppen finns inte, inte sammankopplad med huvudet. Det finns inga symptom, ingen yrsel, inga hjärtklappningar. Bara en djup koncentration. Sen har jag alldeles fantastiska vänner som ser till att jag sköter allt runtomkring som skulle kunna orsaka falska symtom. Anemin till exempel. Den är lätt att skylla på, men den håller jag mig frisk från.
De fina ser till så att jag håller vätskebalansen, de vet om att vilken sekund som helst kan det bli fel och de finns där för att ta emot mig om jag faller. Ensam är jag inte stark.

Hemma väntar alltid ett par starka armar, redo att ta över för att inte falla innanför dörren. Stress hjälper, samtidigt som den stjälper. Trött, så trött mest hela tiden. Måste hålla mig sysselsatt, inte tänka.
Fast i hemmets trygga vrå, med min sambo vid sidan om kan jag slappna av. Jag vet att jag inte faller.

Vad är seriöst problemet med vården i Sverige? Är det så jävla svårt att få det att fungera? För att dra det från början kan jag berätta om när vi var till närakuten med kotten i höstas. (Använder fingrerade namn).
Jag har ringt i förväg och sagt att min son Kalle är sjuk och har personnummer 111111-111.
När vi kommer fram får vi sitta och vänta och vänta, långt efter att vår tid passerat. En Pelle blir däremot kallad ett flertal gånger, men finns inte på plats. Går då till receptionen och frågar vad som står på. Då har de tydligen lagt upp ärendet på Pelle som har personnummer 111111-1112 en siffras marginal. Tar på mig att jag eventuellt sagt en siffra fel i telefon, men de borde de ju ha noterat eftersom jag sa att han heter Kalle och i deras system står det Pelle. Nejdå, de tycker att det är "dags för mamma att lära sig barnets personnummer".

Nästa gång (för övrigt förra veckan) ringer jag till vårdguiden för att få lite råd kring sonens sjukdom, varpå de tycker att jag ska kontakta närakuten alternativt akutmottagningen. Blir kopplad till närakuten men hamnar tillbaka hos vårdguiden efter 7 minuter. Detta pga att närakuten inte svarar i telefon. Sköterskan i telefon förklarar att "denna närakut brukar det vara problem att komma fram till, väldigt tråkigt. här är ändå telefonnumret om du vill testa ringa igen". Jag tackar och ringer tre gånger på en halvtimme, sju minuter i kö och sedan upptagetton.
Vi åker till akutmottagningen istället. Skriver in oss och sätter oss och väntar. Sonen springer runt och flirtar med varenda sköterska han får syn på och är rätt så glad och nöjd. Får komma in för undersökning, sonen får medicin och sedan väljer vi att åka hem istället för att vänta på att få träffa läkaren (klockan var halv tio på kvällen och väntetiden minst två timmar). Hade ändå ett bvc-besök inbokat dagen därpå.

Idag skickar akutmottagningen hem en faktura till oss för sonens besök där förra veckan. Alltså, på riktigt? Hade jag vetat att vi skulle behöva betala för det (i min värld inbillar jag mig att sjukvård för barn är gratis) så hade de väl kunnat säga det då vi stod i luckan och skrev in oss? Jag har nämligen FRIKORT och detta gäller både mig och min son. Gäller dock ej fakturahelvetet som sjukhuset skickat till oss.

Fri sjukvård i Sverige my ass!

Morgonen har kantats av funderingar kring pengar. Inledde dagen med ett gammalt avsnitt av Lyxfällan som visades på tv3. Köpmani som gått till överdrift, ränta på ränta på lån på lån, det gamla vanliga med andra ord. Därefter såg jag en repris av Uppdrag granskning som handlade om hemlösa som blivit lovade tandproteser, men pengarna tog slut och projektet lades ner. Nu såg jag visserligen bara slutet och kan då inte bilda mig någon större uppfattning om vem som hade rätt eller fel, men jag tänkte snarare på den stora skillnaden mellan dessa två program. En person som har på tok för mycket, trots inkomst. Och en annan som egentligen inte har någonting, inte ens en inkomst. Fast denne hade ju fått en lägenhet till sist, men ändå.


Pengar. Det är ett fult ord med en lika ful betydelse. Men ändå är vi så beroende av det. Det är samhället vi skapat. Vi blir glada av pengar, vi har råd att köpa det vi vill ha, ta en resa eller kanske hjälpa någon. Men till vilken nytta, vilken glädje? Jag ska inte sticka under stol med att jag är fruktansvärt glad över löneförhöjningen jag fått, jag har kunnat köpa en snygg bil och dessutom kan jag köra två kortare resor en och samma månad. Jag behöver inte heller få ångest över att vara sjuk för tredje gången på två månader, med karensdagar och sjuklön. Jag klarar mig ändå. Men trots det så bryr jag mig faktiskt inte så jättemycket om hur mycket jag har på kontot. Jag känner inget överdrivet köpsug efter massa onödiga skojiga prylar som jag gjorde förr i tiden. Men däremot är jag som sagt lycklig över att äntligen ha råd att resa. För då kan jag hälsa på mina nära och kära som inte bor runt husknuten. Allt är relativt.


Jag har köpt massa julklappar som egentligen är onödiga. Men fler än hälften har jag köpt på exempelvis Rädda barnens hemsida. Där pengarna går till välgörande ändamål. Skänkte dessutom fyra kassar med kläder/prylar till deras Second handbutik i Tumba förra helgen. Lycka är att kunna glädja andra. Pengar är relativt.

...Handlade om skönhet/smink: Skulle jag idag tipsa om Lindex nagellacksborttagning! Den luktar inte så starkt så man storknar efter att ha rengjort två naglar. Dessvärre är den sämre på sin uppgift så jag fick avsluta det hela med Depends mördarmedel för att få bort det sista. Bort med vinrött - nu är de lavendelfärgade med krusiduller.



...Handlade om barn/graviditet: Skulle jag idag ha en åsikt om att en del förskolepersonal faktiskt får spotta ur sig var det egentligen klämmer! Min son var sjuk hela förra veckan med ögoninflammation och skyhög feber. Temperaturen sjönk till fredagen och då fick han istället utslag på hela kroppen. Visade upp detta för en läkare på sjukhuset som konstaterade att kroppen reagerat på sjukan han hade tidigare, skrev ut antihistaminer och sa att han var klar för dagis (det heter faktiskt förskola) på måndagen. När sambo senare hämtade sonen på måndagen var det en i personalen som gnällde över att ungen varit ledsen. Är inte alla barn det ibland? På tisdagen fick sambo höra att ungen "inte är sig själv". Nej han går på mediciner och utvecklas som person. Igår både lämnade och hämtade jag. Fick inga kommentarer från denne förskolepedagog (det heter så va?). Pratade däremot med sonens "gruppledare" för att diskutera mitt nya schema och sonens lediga dagar i december; denne tyckte att sonen är en fantastiskt glad kille. Tyckte även deras nya personal som glatt utropade att en gladare och mysigare kille får man leta efter.


...Var samhälsskritisk: Ovan nämnde jag att vi besökte sjukhuset i lördags för att visa upp sonens utslag. Då jag ringer och bokar tid rabblar jag upp sonens personnummer och blir inbokad på en tid och får luren slängd i örat. Då jag är rätt osäker på hans fyra sista siffror hann jag alltså inte kontrollera att det stämde, antog då att det gjorde det då de inte protesterat. Kommer till sjukhuset och vänta. Och väntar. Och väntar. Till sist går sambo in till receptionen och undrar vad som dröjer. Då berättar kvinnan bakom disken att ingen tid finns bokad på hans personnummer. Blir då lite putt och ber henne kolla igen. Då visar det sig att hon bokat in det på en annan liten kille med likadant personnummer som sonen har, med skillnaden att två siffror bytt plats på varandra. Eftersom vi hört läkaren ropa upp ett namn ett flertal gånger med ingen dykt upp är det lätt att koppla ihop personnummer + namn (samt även komma ihåg det). Inte särskilt bra sekretess på det stället alltså. Fick sedan en klapp på axeln av receptionisten med orden "dags för mamma att lära sig sonens personnummer nu va?!". Dags för receptionisten att skaffa ett nytt jobb? Att fela är mänskligt, att vara dryg är värt en käftsmäll.


...Var en matblogg: Idag ska jag försöka mig på mitt livs första broccoligratäng. Helt otroligt med tanke på att det står högt bland mina favoriträtter. Ska dock spejsa till det lite med potatis så att det blir lite matigare. Till det serveras det torsk. Skulle bli en lyxig matlåda till imorgon, men min kollega M och jag anser oss värda ett restaurangbesök då vi varit så in i bomben duktiga denna vecka + att det är lön!


...Handlade om inredning och inspiration: Igår julpyntade sonen och jag. Sanning med modifikation. Jag satte upp lite glitter här och var, samt ordnade ljusstaken inför kommande advent. I år utan mossa. Kör med dekorationsstenar och kottar. Ser lite ut som det gör utomhus - bar mark + kottar. Eh, ja. Sonen var överlycklig över julgranskulorna och roade sig glatt med att kasta dem på katten. Dessvärre har jag stora problem med att hitta fina gardiner till vardagsrummet. Vill inte ha röda, utan snarare beigea eller gråa med röda figurer på. Finns ett par på Ellos jag förälskat mig i, men jag vet inte (öppna länk för bild). Har lite beslutsångest!


...Var en relationspanel: Att planera roliga saker ihop ger styrka och väldigt mycket glädje. Att se hur man tillsammans kan lyckas bygga upp det man annars bara drömmer om. Tidigare pratade vi om att köpa en ny bil, men det blev aldrig av - nu har vi en riktig pärla! Vi pratade om att spara pengar till en resa och lyckades skramla ihop tvåtusen spänn på ett år, eh.. I dagsläget har vi så vi skulle kunna åka utomlands i en vecka, vilket vi sparat ihop på två månader! Dessvärre blir det ingen utlandsresa förrän om något år, men då kommer vi kunna välja och vraka bland resmål och samtidigt ha pengar över till nöjen på resorten! Vi pratade om att det var akut att flytta "hem" igen, då det känns så avlägset att bo en sådan bit ifrån släkt och vänner, men har lyckats skapa ett hem på nya orten, samt har tillgång till en bil. Då känns inte släkt och vänner lika avlägset längre. Planera och förverkliga era drömmar - det känns helt fantastiskt!


...Handlade om karriär: Som sagt blir jag arbetsledare på måndag. Jag har funderat mycket på hur jag lyckats ta mig dit och vad som förväntas av mig nu när jag lyckats nå ett sådant mål. Jag vet att jag är väldigt driven och aldrig ger upp. Envis som få och ser alltid till att få min vilja igenom. Jag är ärligt och påpekar tydligt vad som känns rätt och fel. Jag är öppen för nya utmaningar och ser till att lära mig det jag inte kan. Jag ska alltså fortsätta vara mig själv! Är så tacksam över att få bekräftelse på att det jag gör är bra, det är en riktigt självförtroendeboost ska ni veta! På företaget där jag jobbar är det dessutom lite halvkasst med beröm kan jag tycka, då inleder jag samtalet med chefen "bara för att jag är så bra så..." - fungerar varje gång =) Chefen berättar mer än gärna hur duktig jag är, men han har svårt att inleda ett sådant samtal själv. Vem vore jag att inte hjälpa till, haha. Låter jävligt ego, men jag tror att vi alla behöver höra någon gång att vi är bra. Eller?


...Var en helt meningslös blogg, vilket den är: Så vill jag bara berätta att snålblåsten idag är fruktansvärd!

Behovet av att skrika högt en stund, skaka, slå, sparka blir allt starkare. Önskar att jag för en stund var tre år gammal igen, där jag låg på rygg på hallgolvet och sparkade på garderobsdörrarna och skrek, högröd i ansiktet. Jag inbillar mig att livet var enklare då, men det stämmer givetvis inte. Hade helt enkelt andra slags problem då.
När tar de slut? Är det så ett liv ska se ut? Kantat av det ena problemet, värre än det andra. Som en allé där varje träd representerat ett aber. Nej tack.

Dagens samtalsämne är kritik. Dålig kritik mer specifikt. Hur skulle du hantera den?
Fick i uppgift att ge en del va mina vänner och bekanta en känga.
Vad skulle jag kritisera och påpeka om jag var tvungen? Känner någon sig träffad?

"Sluta kritisera dina vänner, de lär knappast tycka bättre om dig för det"

"Få arslet ur vagnen och ta tag i ditt liv!"

"Vänner är som fåglar; håll dom för hårt och dom kvävs. Håll för löst och de flyger iväg."
(Brukar sägas om kärlek, jag vet. Men vänskap är samma sak.)

"Kom hem till mig! Nej förresten, jag kommer till dig!" (Till Johnny Depp, haha, vem har något ont att säga honom?)

Av alla som läser (mina 8 läsare, haha) är en halv representerad i detta. Vet nämligen att denne läser väldigt sällan, men trillar in då och då. De andra tror jag inte ens vet att jag skriver. Så inga sura miner nu va?