Movilen

Det är med darriga händer och ett bultande hjärta jag skickar iväg någonting så simpelt som en friend request på facebook. Knappar ett kort meddelande för att sammanfatta vad jag känner.


Vankar av och an, försöker få tiden att gå, väntar ett svar. Har jag verkligen hittat rätt person?
Efter vad som känns som en evighet tänds en liten röd siffra. 1 new notification. XX has accepted your friend request. Och ytterligare några minuter senare; 1 new message.
Hjärtat tar ett litet skutt och en skratt bubblar upp inom mig. Det är han! Jag har äntligen hittat den person jag saknat under åtta års tid. Den person som försvann, utan ett ord. Den person som var min bästa vän.

Åtta år tidigare visste jag att livet var trassligt. Inte för mig, men för honom. Vad jag inte visste var hur illa det var. Nu vet jag. Jag förstår också varför han aldrig berättade det för mig och varför han lämnade oss, utan ett farväl. Så mycket har hänt, så mycket har ändrats. Jag slutade aldrig leta.
Alla hade sina teorier, tankar och historier och vad som hänt. Jag lyssnade aldrig på vad de andra sa, tyckte deras resonemang var onda. Jag sökte på facebook, eniro, google - allt jag kunde tänka mig. Men att leta efter en person med att vanligt svenskt namn, som du inte minns födelsedatumet på är fan inte lätt. Jag visste inte ens om han fortfarande levde.

Gjorde en ny sökning. Nu var det ändå i alla fall ett år sedan sist. Började ge upp innan jag av en slump bestämde mig för att titta in på en gemensam bekants sida. Jag visste att de inte har någon kontakt, trodde inte heller att jag skulle hitta någonting. Han hade nyligen byggt på sin "vännerlista" med ett par personer och ser där ett namn, som vid första anblicken ser påhittat ut, men jag visste.

Hade det inte varit för att han bestämt sig att ta upp denna enda kontakt från det förflutna hade jag än idag famlat efter halmstrån. Ni anar inte min lycka över att få veta att min vän är oskadd, har riktat upp sitt liv och är lycklig! Att få prata med honom igen har gett mig en enorm ro i sinnet och jag ser fram emot att få träffa honom igen, snart.

Jag är så jävla glad!!!

Ångesten kan vara så svår att kontrollera. Ibland överrumplar den mig med en käftsmäll. Det bubblar liksom till i kroppen, som en rysning, sedan kommer yrseln. Och rädslan.
Jag hoppar till, andas och försöker tänka bort det. Ibland fungerar det, ibland måste jag sätta mig. Svårast är att försöka dölja det, oron syns. Om du vet vad du ska titta efter så är det så tydligt. Det blir svårt att le, talet blir klumpigt, nästan stammande. Jag känner hjärtat bulta allt hårdare, synen kan bli simmig. Think of a happy place. Fungerar ibland, ibland behöver jag bara få vara ensam. Lugna ner mig, tänka bort det som gör ont.
Fast det gör inte ont. Inte fysiskt.

Jag gör allt jag kan för att fungera, men få platser bevarar lugnet åt mig. På jobbet klarar jag mig till 90%. Det händer att det snurrar till, att jag får avvika från ett kortare möte, eller att jag helt enkelt inte kan stå still i de mest lugna situationer. Alla är så fantastiska, så förstående, men jag känner mig ändå.. Speciell. Inte på ett bra sätt, men inte heller på ett dåligt sätt. Jag vill vara en i mängden. Jag tackar för allt stöd jag får, framförallt av min bästa vän och min chef. De är helt fantastiska!

I hemmets trygga vrå är det inte så jobbigt. Att alltid kunna lägga sig ner och bara uttala "det är jobbigt just nu". Han förstår, låter mig vara. Och alla otaliga samtal till min underbara mor som varit med om detsamma och förstår varje ord jag säger. För att inte tala om min moster som alltid tar emot mig med öppna armar närhelst jag än behöver det. Jag förstår inte hur jag kan må så dåligt med så otroliga människor kring mig?!

Yrsel, please go away!

Lediga vardagmorgnar är fantastiska på i de flesta avseenden. Okej att kotten vaknar redan runt sex och vi skulle kunna sova till sju-halv åtta. Att gå upp, brygga en kopp kaffe och sitta i soffan med Vakna med the voice på tv'n, humma "jaa, titta" eller "det är en röd legobit, R-Ö-D" beroende på vad min underbara lille vill visa/berätta. Vi klär på oss och promenerar till dagis. Det är riktigt skönt att vara utomhus tidigt på morgonen i vetskapen om att jag snart är hemma igen.
Kotten lyser upp en som sol så fort han blir av med ytterkläderna och får springa in och leka med de andra barnen och kramas med sina fantastiska föreståndare.
En promenad tillbaka i mörkret, kaffebryggaren har precis bryggt nytt kaffe, sätta sig ner och bara vara. Det kallar jag vardagslyx, det kallar jag en stund för sig själv. Dessa små stunder njuter jag av till fullo!

Nedräkningen till julafton har passerat med flera dagar, resorna avklarade och nyårsaftonen över. Vad har vi att se fram emot nu? Förutom ett blankt oskrivet blad som döps till "2012.txt"... Ett nytt år med nära och kära, familj och vänner. Nya utmaningar. Jag inleder det nya året men att jobba lite extra och sedan ha lite ledigt. I närmare bestämt 16 dagar ska jag vara ledig, njuta av att slippa behöva gå upp 05.00, krypa ner i soffan och titta ut genom fönstret och längta efter vår och sommar. Umgås med min underbara son då han inte är på dagis. Ta hand om min sambo som dessvärre inte kommer att vara ledig. Ringa långa samtal till min mamma. Träffa mina vänner som ibland kan klämma in en ledig vardag då och då. Helgerna är oskrivna och det är så jag vill ha dem. Vill kunna planera tillsammans med familjen. Hoppas bara så innerligt att den eviga vintern inte behagar att dyka upp. Såg några fula snöflingor, tillsammans med med en hel del regn trilla ner från himlen för en stund sedan. Blundar hårt och önskar stenhårt på att det räcker så. Jag vill inte ha någon vinter! Julveckans åtta plusgrader gav mig hopp, låt detta år inledas med samma värme och känsla. Gott nytt 2012 mina fantastiska vänner!

Snön dalar sakta från den mörka, svarta himlen en tidig morgon. Tiden är knapp, andhämtningen snabbare. Raska steg på en gata täckt av is, grus, ny is. Kölden nyper tag i kinderna, jag vaknar. Stegen ökar rytmiskt takten. Halka. Vackra snökristaller, på marken, från himlen. Det gnistrar, glittrar. Snart framme. Näsan reagerar på kylan, blir kall. Huvudet formar små vackra ord. Behöver skriva ner dem. Sätter fötterna på tåget, ler. Jag hann.

Idag stämmer allt för att huvudet ska bli sådär härligt nostalgiskt. Vädret, tiden på året, datumet. De stora problemen rör sig kring tider att vara hemma på, lösa den akuta bristen på cigaretter, vem som sa vad om vem och vem som är kär i vem. Jag är tillbaka på skolgården för tio år sedan. Minns ni den tiden?

Trots en sömnlös natt med tårar och eksem som kliar bäddades L ner i sin nya overall, ner i den varma åkpåsen med Nalle Phs vän Tiger på och rullades över till förskolan. Glada miner och ett stort leende när mamma vinkades hejdå. En miljon planer i huvudet sattes i verk så fort ytterdörren åter var stängd. Rensa, städa, plocka, packa.

Det viskad tyst om att snön känns i luften. De kalla morgontimmarna med frost fyller lungorna med frisk, ny energi. Andas ut ett moln som vittnar om att det är kallt. Endast några få grader över nollan. Tre för att vara exakt. Någon nämnde i förbifarten att molnen såg ut att bära på nederbörd, i vilken form återstår att se. Norröver har de redan fått ett vitt täcke, det kanske inte håller, men den har kommit. Vintern känns tidigare och snabbare i år. Den kommer bli lång och kall.

Glädjande nog kan kvällarna ändock bli varma och vackra med hjälp av några väl placerade värmeljus, en famn att trivas i och min stora kärlek L vilande hos oss. Mer än så behövs inte. Inte just nu.

Ni vet den där känslan av längtan, när du verkligen ser fram emot någonting. Den där känslan som får dig att genast få så mycket mer energi, värme och det liksom pirrar till kring axlarna och i bröstet av den glädje du känner. Den känslan bor i mig.
Jag längtar och ser fram emot så mycket. Egentligen är det inte mycket som vare sig är uttalat eller inbokat. Men att bara att tag i saker som länge legat och ruvat ger en energikick. I dagens läge någonting så trist som ekonomi. Jag räknar, jämför och sammanställer. Räknar om, lägger till och tar ifrån. Jag får fjärilar i magen av upphetsning då jag känner att jag lyckats åstadkomma något. Jag känner mig stolt över mig själv!

Förutom de stundande resorna ser jag fram emot mer tid med de som får mitt hjärta att slå. Det handlar både om släkt och vänner, nära och bekanta. Sådana som får mig att le och tänka på annat en stund. Ja, annat än den gråa trista vardagen som egentligen nu känns ljusare och mer färggrann än någonsin.
Hösten har nämligen aldrig tilltalat mig och övergången mellan den undersköna sommaren och den bittra kalla hösten var även i år tung och smärtsam. Men så fort kylan kommer krypande och årstiden lyckats ta sig över bron till oss så blir det genast lättare.
Sommarkläderna är rensade ur garderoben, vinterskor ska införskaffas och halsduken används redan flitigt.

Att ens spekulera i hur vintern kommer te sig känns obota dumt, då jag varken är särskillt fötjust i den och jag vill inte heller miste denna underbara sinnesstämning jag för tillfället besitter. Jag önskar frost och kyla, men ingen snö tack. Vi lämnar det så.

Ps. Ca 4 kilo kantareller fick vi med oss ur skogen igår. Smaskens!

Önskar mig ett helt fång kantareller. Senare i veckan packas ryggsäcken med termos, smörgåsar och frukt. Skosnörena knyts extra hårt, jackan får bli av variant tjockare och mössan ska på. Ve beger oss än en gång ut på jakt efter delikatesserna som vilar på marken.
Jag är inte särskilt förtjust i hösten, kylan och den stundande vintern. Men när luften är frisk och doftar av nedfallna löv som prasslar i vinden kan jag inget annat än le. Och bara tanken av allt vackert, all glädje som komma skall så känner jag mig.. Lycklig?

Lycka för mig är en rädsla. Tidigare i livet har lyckan kantast av olycka och sorg. Det har aldrig slagit fel. Klassas det som "normalt" att frukta lyckan? Hur kommer man över den rädslan? Hitills de gånger jag gett efter och låtit solen skina över min uppenbarelse har jag nästan genast fått ångra det. Nu vet jag att en närstående går alldeles för nära klippans kant, om jag släpper in lyckan i livet, faller denne då?

Ibland tar skrivarlustan helt enkelt över. Nu vet inte jag hur detta kommer fungera, då jag fortfarande kan känna att jag inte borde skriva. Jag borde inte, efetrsom jag kan tycka att jag varit alltför utlämnande i tidigare blogginlägg. Alla namn, bilder och platser. Vem som helst kan läsa om vad jag känner, tycker och tänker. Var jag befinner mig och vad jag gör. Så blir det inte här.
Ni kommer att få läsa bokstäver istället för namn, platser utan namn, bilderna kommer vara målande, men inte identifierande. Anonymt kan vara bra.

Jag tänker framförallt på allt som varit de senaste månaderna. Om hur jag valde att sätta punkt för mitt liv, separera från min familj och ångra mig i samma stund. Jag önskade mig ensamhet, tid och garderober jag slapp dela. Jag ville vara en egen familj med min älskade lilla L. Men jag ångrade mig.
En dag på på en djurpark som babade i solsken blev en klar vändning. Middag, skratt och samtal som legat där under ytan och väntat. En start på någonting som en dag kan bli välsigt vacker. En hel familj, utan sprickor och utan orosmoln. En familj där medlemmarna inte tar varandra för givna och tänker till en extra gång innan mörka ord uttalas. Fantastiska C med ett hjärta av guld. Förhoppningsvis fortsätter allt i samma takt uppåt som det gjort hittils. Jag är positiv till allt vi planerat och bäddat för inför framtiden.
Tåg genom att troligtvis snötäckt landskap västerur, en sammankomst till havs österut. Nöjen att se fram emot. Att se fram emot som en familj. Min familj. Vår familj. Älskade familj.