13 februari - en ängel.
Idag kan jag inte annat än tillägna ett inlägg min fantastiske, nyfunne vän P.
P och jag har jobbat på samma företag, på olika avdelningar i fyra år. Han jobbade natt förr i tiden, jag jobbade dag och en del nätter. Vi sprang på varandra titt som tätt, men hade aldrig riktigt någonting att prata om, sprang om varandra. P valde att byta till dagpass för ett par månader sedan, så nu har vi haft ett par gemansamma raster, ätit lunch samtidigt och fått en del kontakt, tills i helgen. På helgerna är det väldigt tomt på jobbet. Alla avdelningar sitter nära varandra, men ändå ser vi inte varandra. Vi hade raster samtidigt, satt och pratade i köket, tog en promenad utomhus, använde oss av kommunikationsverktygen på datorn och idag kan jag inte annat än vara riktigt glad och lycklig efter helgen!
P är en fantastisk öppen människa, hjärtat sitter helt klart på rätt ställe och han är riktigt kul att umgås med. Men det som verkligen utmärker honom bland alla är det underbara han gjorde för mig igår.
Kommer ut till garaget när jag slutat och noterar att jag inte kommer in i bilen. Jag trodde att batteriet på min nyckel tagit slut och inbillade mig någonstans att jag då behövde min reservnyckel för att kunna öppna bilen (efter fyra 12-timmarspass känns första bästa tanke som den rätta). Slänger mig på tunnelbanan för att åka hem och sms:ar samtidigt P om vad som hänt då vi tidigare pratat om bilar som krånglar. Han ber mig ta tåget till en station nära där han bor, vilket tog mig tio minuter och där stod han för att köra hem mig, hämta bilnyckel och startkablar, körde tillbaka till jobbet och hjälpte mig starta bilen. Vad som var fel? Batteriet var urladdat för att jag glömt en lampa tänd i bilen. Hur trött var jag på en skala igår morse?
Jag vill återigen sända en tanke och tusen tack för hjälpen! Det kanske inte låter som ett hjältedåd, men eftersom att vi båda jobbat 48 timmar på 4 dagar, klockan närmade sig sen kväll och vi var inte klara förrän vid halv tio så anser jag det vara värt guld! Tack, tack, tack, underbara ängel!
P och jag har jobbat på samma företag, på olika avdelningar i fyra år. Han jobbade natt förr i tiden, jag jobbade dag och en del nätter. Vi sprang på varandra titt som tätt, men hade aldrig riktigt någonting att prata om, sprang om varandra. P valde att byta till dagpass för ett par månader sedan, så nu har vi haft ett par gemansamma raster, ätit lunch samtidigt och fått en del kontakt, tills i helgen. På helgerna är det väldigt tomt på jobbet. Alla avdelningar sitter nära varandra, men ändå ser vi inte varandra. Vi hade raster samtidigt, satt och pratade i köket, tog en promenad utomhus, använde oss av kommunikationsverktygen på datorn och idag kan jag inte annat än vara riktigt glad och lycklig efter helgen!
P är en fantastisk öppen människa, hjärtat sitter helt klart på rätt ställe och han är riktigt kul att umgås med. Men det som verkligen utmärker honom bland alla är det underbara han gjorde för mig igår.
Kommer ut till garaget när jag slutat och noterar att jag inte kommer in i bilen. Jag trodde att batteriet på min nyckel tagit slut och inbillade mig någonstans att jag då behövde min reservnyckel för att kunna öppna bilen (efter fyra 12-timmarspass känns första bästa tanke som den rätta). Slänger mig på tunnelbanan för att åka hem och sms:ar samtidigt P om vad som hänt då vi tidigare pratat om bilar som krånglar. Han ber mig ta tåget till en station nära där han bor, vilket tog mig tio minuter och där stod han för att köra hem mig, hämta bilnyckel och startkablar, körde tillbaka till jobbet och hjälpte mig starta bilen. Vad som var fel? Batteriet var urladdat för att jag glömt en lampa tänd i bilen. Hur trött var jag på en skala igår morse?
Jag vill återigen sända en tanke och tusen tack för hjälpen! Det kanske inte låter som ett hjältedåd, men eftersom att vi båda jobbat 48 timmar på 4 dagar, klockan närmade sig sen kväll och vi var inte klara förrän vid halv tio så anser jag det vara värt guld! Tack, tack, tack, underbara ängel!
Kommentarer
Trackback
