20 april - fånge.
Förkylningen har verkligen gjort mig till sin slav. Enda sedan jag vaknade en lördagmorgon för 6 dagar sedan har snoken runnit, slemmet ökat och halsen varit som tusen nålar. Trots detta har jag försökt att leva under det faktum att jag har semester, en tid att njuta.
I söndags tog vi oss till möbeljätten som en del kallar "helvetet på jorden" och som jag tidigare i livet sett som paradiset. Tyvärr gör ju ångesten sådana aktiviteter fruktansvärt jobbiga. Men jag överlevde, trots en del yrsel och en öken till mun. Sonen fick en juniorsäng (som jag lyckats vakna i två morgnar?!) och en stol så att han kan sitta vid vardagsrumsbordet med oss då vi äter. Stora killen har mer eller mindre vuxit ur sin "matstol".
I måndags trotsade jag återigen förkylningen för att ta mig till en butik som säljer skor. Fick en väldigt starkt infall av att "jag MÅSTE ha ett par nya skor". Men jag maskerade det snyggt genom att sonen faktiskt behver ett par gympadojor till våren/sommaren. Tre par skor blev det! (Två till mig, såklart.)
Förkylningen fortsatte bli värre och jag har verkligen känt mig 80kg tyngre pga allt snor. Helt otroligt att det får plats så in i helvete mycket gegga!! Alltså har resten av veckan gått åt att sitta hemma, pilla navel och längta efter friheten som en semester bör innebära. Men icket! Fängslad under täcket med näsdukar, nässpray, te och kopiösa mängder vatten.
Till mitt sällskap har jag ändå haft en minst lika sjuk P som ringer titt som tätt för att gnälla om hur ont han har i halsen. Vi förstår varandra.
Ikväll kommer min bästa vän för en helkväll med mig och sonen. Karln ska ut och leka med sina vänner och sedan är det bara ett stenkast till söndag - då åker jag och halva släkten för att besöka min mor. Ska bli jätteskoj att andas lantluft under en "kärringvecka + sonen".
I söndags tog vi oss till möbeljätten som en del kallar "helvetet på jorden" och som jag tidigare i livet sett som paradiset. Tyvärr gör ju ångesten sådana aktiviteter fruktansvärt jobbiga. Men jag överlevde, trots en del yrsel och en öken till mun. Sonen fick en juniorsäng (som jag lyckats vakna i två morgnar?!) och en stol så att han kan sitta vid vardagsrumsbordet med oss då vi äter. Stora killen har mer eller mindre vuxit ur sin "matstol".
I måndags trotsade jag återigen förkylningen för att ta mig till en butik som säljer skor. Fick en väldigt starkt infall av att "jag MÅSTE ha ett par nya skor". Men jag maskerade det snyggt genom att sonen faktiskt behver ett par gympadojor till våren/sommaren. Tre par skor blev det! (Två till mig, såklart.)
Förkylningen fortsatte bli värre och jag har verkligen känt mig 80kg tyngre pga allt snor. Helt otroligt att det får plats så in i helvete mycket gegga!! Alltså har resten av veckan gått åt att sitta hemma, pilla navel och längta efter friheten som en semester bör innebära. Men icket! Fängslad under täcket med näsdukar, nässpray, te och kopiösa mängder vatten.
Till mitt sällskap har jag ändå haft en minst lika sjuk P som ringer titt som tätt för att gnälla om hur ont han har i halsen. Vi förstår varandra.
Ikväll kommer min bästa vän för en helkväll med mig och sonen. Karln ska ut och leka med sina vänner och sedan är det bara ett stenkast till söndag - då åker jag och halva släkten för att besöka min mor. Ska bli jätteskoj att andas lantluft under en "kärringvecka + sonen".
13 april - smutsiga tankar.
Ångesten kan vara så svår att kontrollera. Ibland överrumplar den mig med en käftsmäll. Det bubblar liksom till i kroppen, som en rysning, sedan kommer yrseln. Och rädslan.
Jag hoppar till, andas och försöker tänka bort det. Ibland fungerar det, ibland måste jag sätta mig. Svårast är att försöka dölja det, oron syns. Om du vet vad du ska titta efter så är det så tydligt. Det blir svårt att le, talet blir klumpigt, nästan stammande. Jag känner hjärtat bulta allt hårdare, synen kan bli simmig. Think of a happy place. Fungerar ibland, ibland behöver jag bara få vara ensam. Lugna ner mig, tänka bort det som gör ont.
Fast det gör inte ont. Inte fysiskt.
Jag gör allt jag kan för att fungera, men få platser bevarar lugnet åt mig. På jobbet klarar jag mig till 90%. Det händer att det snurrar till, att jag får avvika från ett kortare möte, eller att jag helt enkelt inte kan stå still i de mest lugna situationer. Alla är så fantastiska, så förstående, men jag känner mig ändå.. Speciell. Inte på ett bra sätt, men inte heller på ett dåligt sätt. Jag vill vara en i mängden. Jag tackar för allt stöd jag får, framförallt av min bästa vän och min chef. De är helt fantastiska!
I hemmets trygga vrå är det inte så jobbigt. Att alltid kunna lägga sig ner och bara uttala "det är jobbigt just nu". Han förstår, låter mig vara. Och alla otaliga samtal till min underbara mor som varit med om detsamma och förstår varje ord jag säger. För att inte tala om min moster som alltid tar emot mig med öppna armar närhelst jag än behöver det. Jag förstår inte hur jag kan må så dåligt med så otroliga människor kring mig?!
Yrsel, please go away!
Jag hoppar till, andas och försöker tänka bort det. Ibland fungerar det, ibland måste jag sätta mig. Svårast är att försöka dölja det, oron syns. Om du vet vad du ska titta efter så är det så tydligt. Det blir svårt att le, talet blir klumpigt, nästan stammande. Jag känner hjärtat bulta allt hårdare, synen kan bli simmig. Think of a happy place. Fungerar ibland, ibland behöver jag bara få vara ensam. Lugna ner mig, tänka bort det som gör ont.
Fast det gör inte ont. Inte fysiskt.
Jag gör allt jag kan för att fungera, men få platser bevarar lugnet åt mig. På jobbet klarar jag mig till 90%. Det händer att det snurrar till, att jag får avvika från ett kortare möte, eller att jag helt enkelt inte kan stå still i de mest lugna situationer. Alla är så fantastiska, så förstående, men jag känner mig ändå.. Speciell. Inte på ett bra sätt, men inte heller på ett dåligt sätt. Jag vill vara en i mängden. Jag tackar för allt stöd jag får, framförallt av min bästa vän och min chef. De är helt fantastiska!
I hemmets trygga vrå är det inte så jobbigt. Att alltid kunna lägga sig ner och bara uttala "det är jobbigt just nu". Han förstår, låter mig vara. Och alla otaliga samtal till min underbara mor som varit med om detsamma och förstår varje ord jag säger. För att inte tala om min moster som alltid tar emot mig med öppna armar närhelst jag än behöver det. Jag förstår inte hur jag kan må så dåligt med så otroliga människor kring mig?!
Yrsel, please go away!
10 april - kaffe och ett stort leende.
Efter en lång påskhelg (varav jag jobbade tre dagar) är det vardag igen. Pojkarna är på jobb och dagis och jag har en hel dag för mig själv. Vaknar i vanlig ordning lite för sent, vilket innebär att jag sovit i 11 timmar och huvudet är lite som blaskigt potatismos. Brygger en kopp kaffe, bråkar med katten och sätter mig ner för att kolla det nödvändiga; facebook och mailen. Vilket liv man har!
Går förbi hyllan och ser min nya "mina-vänner-bok". Historien bakom denna är att jag skulle beställa böcker från CDON och de hade en kampanj med grejer för 13 spänn och då snubblade jag över denna. Jag älskade sådana böcker när jag var yngre och tyckte att det bara var en kul grej, så jag klickade hem den.
Under förra helgens Earth Hour kom jag att tänka på denna bok och min gullestrut R var på besök just då. Hon fick äran att fylla i boken först av alla. Jag skrattade högt när jag läste det hon skrivit och tittade på de bilder hon ritat. I denna bok är den röda tråden mer minnen och varför vi är vänner än vilket favoritfärgen är och vem man är kär i.
Tog i alla fall upp denna bok nyss och läste igenom hennes svar en gång till, tittade på bilderna och skrattade minst lika mycket. Sitter fortfarande med ett fånigt leende och tänker tillbaka på vår ungdom. Jag tror att jag bör starta varje morgon med att läsa detta. Det får mig att må bra och fyllas av glädje. Längtar tills fler skrivit. Vi alla minna så olika saker! Som med R som jag känt i 10 år. Det finns mycket att välja mellan.
Eller ta J (som jag hoppas vill skriva i boken) som jag känt i snart 24 år.. Shisses. Gammal man låter..
Nu svamlar jag bara. Ville väl egentligen bara säga att jag mår bra idag.
Går förbi hyllan och ser min nya "mina-vänner-bok". Historien bakom denna är att jag skulle beställa böcker från CDON och de hade en kampanj med grejer för 13 spänn och då snubblade jag över denna. Jag älskade sådana böcker när jag var yngre och tyckte att det bara var en kul grej, så jag klickade hem den.
Under förra helgens Earth Hour kom jag att tänka på denna bok och min gullestrut R var på besök just då. Hon fick äran att fylla i boken först av alla. Jag skrattade högt när jag läste det hon skrivit och tittade på de bilder hon ritat. I denna bok är den röda tråden mer minnen och varför vi är vänner än vilket favoritfärgen är och vem man är kär i.
Tog i alla fall upp denna bok nyss och läste igenom hennes svar en gång till, tittade på bilderna och skrattade minst lika mycket. Sitter fortfarande med ett fånigt leende och tänker tillbaka på vår ungdom. Jag tror att jag bör starta varje morgon med att läsa detta. Det får mig att må bra och fyllas av glädje. Längtar tills fler skrivit. Vi alla minna så olika saker! Som med R som jag känt i 10 år. Det finns mycket att välja mellan.
Eller ta J (som jag hoppas vill skriva i boken) som jag känt i snart 24 år.. Shisses. Gammal man låter..
Nu svamlar jag bara. Ville väl egentligen bara säga att jag mår bra idag.
