Movilen

Det ante mig. Dagen har varit speciell. I flera bemärkelser. Men kvällarna ser alltid annorlunda ut vid fullmåne. Snäppet ljusare och betydligt mer långdragna. Kotten vill inte sova ensam.
Ensamhet.
Är det inte fantastiskt hur man ibland kan känna sig så fruktansvärt ensam i ett rum fullt av människor? Förr kunde jag känna mig missförstådd, utanför och ointressant på jobbet. Ensam på ett företag med över 700 personer i samma byggnad. Så känner jag inte längre.
Så känner jag mig utanför väggarna där jag betydde något.
Min fristad. Hemmet. Jobbet. Där jag kan vara mig själv, där jag uppskattas och där folk faktiskt vill vara med mig. Prata med mig. Umgås med mig. Jag känner mig inte längre ensam.

Vad jag däremot saknar är förståelse. Jag ställer in, jag avbokar, jag hör sällan av mig. Folk misstror, missförstår. Förstår faktiskt inte alls. För de frågar aldrig. Jag säger att jag är sjuk, för det är jag. Men det syns inte.
Det krävs mod, det krävs vilja och framförallt försiktighet för att jag ska orka ta mig från min skyddande kokong. Det är tungt att vara ute i trafiken bland folk. Tänk om jag gör mig illa, eller ännu värre om jag gör illa någon annan. Jag kör numera bil till jobbet. Kollektivtrafiken är för svår och tung. Om jag har en bra dag kan jag gå och handla. Men bara lite i taget och det får inte vara någon kö. Då kommer tankarna, stressen och det jobbiga. Det blir tungt att andas.

En bra dag kan jag även ta mig till en kompis. Vara glad och social är inga problem. Det är att ta sig dit och känna att det inte är något fel på mig, trots att det är det, egentligen. Rädslan att svimma, att rasa ihop, tappa kontrollen. En känsla av en lätt... Död. Fast som man vaknar från efter en liten stund. Det är inte farligt, jag vet det. Men den lilla tanken skapar en höna av en fjäder och allt blir svart.
När som helst triggas den igång. Det räcker med en känsla, en tanke. Sedan är det för sent. Hela dagen går åt att lugna ner mig, andas och bara återfå... normal status.

Vad som händer? Exempel: hjärtat börjar bulta något hårdare då kroppen regerar på koffeinet på morgonen, medveten om detta, ignorerar. Ställer mig i duschen och tänker "jag har inte ätit, blodsockret är lågt" och det mörka kommer. Det blir lite svårare att andas, hjärtat skenar iväg och jag är övertygad om att blodsockret är tillräckligt lågt för att jag ska kunna svimma. Överallt finns de rätta symptomen; yrseln, illamåendet, lätt disorientering och framförallt pulsen (som jag är helt säker på att grannen hör vid det här laget). Kan inte göra annat än stänga av vattnet och sätta mig på badrumsgolvet och invänta ett lagom lugn för att kunna ta mig ut.
Välkommen till min värld.

På jobbet är det ändå lite lättare. Där hinner jag inte tänka på samma sätt. Jag gläds varje dag vi har överdrivet mycket att göra. Hinner inte känna av, kroppen finns inte, inte sammankopplad med huvudet. Det finns inga symptom, ingen yrsel, inga hjärtklappningar. Bara en djup koncentration. Sen har jag alldeles fantastiska vänner som ser till att jag sköter allt runtomkring som skulle kunna orsaka falska symtom. Anemin till exempel. Den är lätt att skylla på, men den håller jag mig frisk från.
De fina ser till så att jag håller vätskebalansen, de vet om att vilken sekund som helst kan det bli fel och de finns där för att ta emot mig om jag faller. Ensam är jag inte stark.

Hemma väntar alltid ett par starka armar, redo att ta över för att inte falla innanför dörren. Stress hjälper, samtidigt som den stjälper. Trött, så trött mest hela tiden. Måste hålla mig sysselsatt, inte tänka.
Fast i hemmets trygga vrå, med min sambo vid sidan om kan jag slappna av. Jag vet att jag inte faller.