Movilen

Ångesten kan vara så svår att kontrollera. Ibland överrumplar den mig med en käftsmäll. Det bubblar liksom till i kroppen, som en rysning, sedan kommer yrseln. Och rädslan.
Jag hoppar till, andas och försöker tänka bort det. Ibland fungerar det, ibland måste jag sätta mig. Svårast är att försöka dölja det, oron syns. Om du vet vad du ska titta efter så är det så tydligt. Det blir svårt att le, talet blir klumpigt, nästan stammande. Jag känner hjärtat bulta allt hårdare, synen kan bli simmig. Think of a happy place. Fungerar ibland, ibland behöver jag bara få vara ensam. Lugna ner mig, tänka bort det som gör ont.
Fast det gör inte ont. Inte fysiskt.

Jag gör allt jag kan för att fungera, men få platser bevarar lugnet åt mig. På jobbet klarar jag mig till 90%. Det händer att det snurrar till, att jag får avvika från ett kortare möte, eller att jag helt enkelt inte kan stå still i de mest lugna situationer. Alla är så fantastiska, så förstående, men jag känner mig ändå.. Speciell. Inte på ett bra sätt, men inte heller på ett dåligt sätt. Jag vill vara en i mängden. Jag tackar för allt stöd jag får, framförallt av min bästa vän och min chef. De är helt fantastiska!

I hemmets trygga vrå är det inte så jobbigt. Att alltid kunna lägga sig ner och bara uttala "det är jobbigt just nu". Han förstår, låter mig vara. Och alla otaliga samtal till min underbara mor som varit med om detsamma och förstår varje ord jag säger. För att inte tala om min moster som alltid tar emot mig med öppna armar närhelst jag än behöver det. Jag förstår inte hur jag kan må så dåligt med så otroliga människor kring mig?!

Yrsel, please go away!