Movilen

Dagens samtalsämne är kritik. Dålig kritik mer specifikt. Hur skulle du hantera den?
Fick i uppgift att ge en del va mina vänner och bekanta en känga.
Vad skulle jag kritisera och påpeka om jag var tvungen? Känner någon sig träffad?

"Sluta kritisera dina vänner, de lär knappast tycka bättre om dig för det"

"Få arslet ur vagnen och ta tag i ditt liv!"

"Vänner är som fåglar; håll dom för hårt och dom kvävs. Håll för löst och de flyger iväg."
(Brukar sägas om kärlek, jag vet. Men vänskap är samma sak.)

"Kom hem till mig! Nej förresten, jag kommer till dig!" (Till Johnny Depp, haha, vem har något ont att säga honom?)

Av alla som läser (mina 8 läsare, haha) är en halv representerad i detta. Vet nämligen att denne läser väldigt sällan, men trillar in då och då. De andra tror jag inte ens vet att jag skriver. Så inga sura miner nu va?

Läsarna har ökat från 4 till 8 stycken. En fördubbling på två veckor, grattis till mig. Hahaha! Andra pratar om tusental, men å andra sidan skriver inte jag för läsare. Jag skriver för mig själv.
Att skriva och läsa är jag på något sätt. Jag har hört att jag ska skriva, att det är en del av mig. Precis som jag känner. Jag funderar på att skriva en bok, men vad tusan ska den handla om? Skriva kan jag, men jag har ingen fantasi. Tips tack?!

Där kom den. Förkylningen jag väntat på i flera dagar! Den har legat och pockat på min uppmärksamhet, genom att borra i halsen på morgnarna, kittlas i näsan på kvällskvisten och emellanåt knacka i huvudet.
Igår kväll var det inte farligt alls, men sedan jag gick upp i morse har jag nog snytit mig 400 gånger och nyst minst lika många gånger! Dessvärre är jag ju inte tillräckligt sjuk för att ligga kvar under täcket hemma, vilket jag önskar att jag faktiskt var. Inte för att det lockar att ligga hemma i feber och må kasst, utan för att ventilationen på jobbet inte fungerar som det ska. Det innebär i sin enkelhet att det är svinkallt där jag sitter!

Int enog med att snoken ömmar, fingrarna är blå av köld så tror jag att det är dags att skaffa nya glasögon. Har nämligen väldigt ont bakom ögonen till och från. Spelar ingen roll vad jag gör eller hur jag gör. När jag går och lägger mig så drömmer jag om synundersökningar och glasögon jag inte vill ha. Ett tecken?

Efter en helg fylld av underbara människors sällskap, många leenden och ännu flera skratt känner jag mig enbart tillfreds. Det känns inte jobbigt alls att behöva gå upp i ottan imorgon bitti för avresa till jobbet i mörkret. Glädjen sitter kvar i varenda cell i kroppen.

Tung. Tyngre. Tyngst. Ögonlocken klibbar sig envist i sluten position. Musklerna lyder inte. Ögonen känns torra och grusiga, synen blir alldeles grumlig. Till följd av tröttheten dunkar en lätt huvudvärk. Stressen molar i magen, längtan till kudden är enorm. Måtte nätterna bli lugnare snart. Vi behöver sömn! Omöjligt att fungera som människa...

Trots en sömnlös natt med tårar och eksem som kliar bäddades L ner i sin nya overall, ner i den varma åkpåsen med Nalle Phs vän Tiger på och rullades över till förskolan. Glada miner och ett stort leende när mamma vinkades hejdå. En miljon planer i huvudet sattes i verk så fort ytterdörren åter var stängd. Rensa, städa, plocka, packa.

Det viskad tyst om att snön känns i luften. De kalla morgontimmarna med frost fyller lungorna med frisk, ny energi. Andas ut ett moln som vittnar om att det är kallt. Endast några få grader över nollan. Tre för att vara exakt. Någon nämnde i förbifarten att molnen såg ut att bära på nederbörd, i vilken form återstår att se. Norröver har de redan fått ett vitt täcke, det kanske inte håller, men den har kommit. Vintern känns tidigare och snabbare i år. Den kommer bli lång och kall.

Glädjande nog kan kvällarna ändock bli varma och vackra med hjälp av några väl placerade värmeljus, en famn att trivas i och min stora kärlek L vilande hos oss. Mer än så behövs inte. Inte just nu.

Ni vet den där känslan av längtan, när du verkligen ser fram emot någonting. Den där känslan som får dig att genast få så mycket mer energi, värme och det liksom pirrar till kring axlarna och i bröstet av den glädje du känner. Den känslan bor i mig.
Jag längtar och ser fram emot så mycket. Egentligen är det inte mycket som vare sig är uttalat eller inbokat. Men att bara att tag i saker som länge legat och ruvat ger en energikick. I dagens läge någonting så trist som ekonomi. Jag räknar, jämför och sammanställer. Räknar om, lägger till och tar ifrån. Jag får fjärilar i magen av upphetsning då jag känner att jag lyckats åstadkomma något. Jag känner mig stolt över mig själv!

Förutom de stundande resorna ser jag fram emot mer tid med de som får mitt hjärta att slå. Det handlar både om släkt och vänner, nära och bekanta. Sådana som får mig att le och tänka på annat en stund. Ja, annat än den gråa trista vardagen som egentligen nu känns ljusare och mer färggrann än någonsin.
Hösten har nämligen aldrig tilltalat mig och övergången mellan den undersköna sommaren och den bittra kalla hösten var även i år tung och smärtsam. Men så fort kylan kommer krypande och årstiden lyckats ta sig över bron till oss så blir det genast lättare.
Sommarkläderna är rensade ur garderoben, vinterskor ska införskaffas och halsduken används redan flitigt.

Att ens spekulera i hur vintern kommer te sig känns obota dumt, då jag varken är särskillt fötjust i den och jag vill inte heller miste denna underbara sinnesstämning jag för tillfället besitter. Jag önskar frost och kyla, men ingen snö tack. Vi lämnar det så.

Ps. Ca 4 kilo kantareller fick vi med oss ur skogen igår. Smaskens!

Önskar mig ett helt fång kantareller. Senare i veckan packas ryggsäcken med termos, smörgåsar och frukt. Skosnörena knyts extra hårt, jackan får bli av variant tjockare och mössan ska på. Ve beger oss än en gång ut på jakt efter delikatesserna som vilar på marken.
Jag är inte särskilt förtjust i hösten, kylan och den stundande vintern. Men när luften är frisk och doftar av nedfallna löv som prasslar i vinden kan jag inget annat än le. Och bara tanken av allt vackert, all glädje som komma skall så känner jag mig.. Lycklig?

Lycka för mig är en rädsla. Tidigare i livet har lyckan kantast av olycka och sorg. Det har aldrig slagit fel. Klassas det som "normalt" att frukta lyckan? Hur kommer man över den rädslan? Hitills de gånger jag gett efter och låtit solen skina över min uppenbarelse har jag nästan genast fått ångra det. Nu vet jag att en närstående går alldeles för nära klippans kant, om jag släpper in lyckan i livet, faller denne då?

Ibland tar skrivarlustan helt enkelt över. Nu vet inte jag hur detta kommer fungera, då jag fortfarande kan känna att jag inte borde skriva. Jag borde inte, efetrsom jag kan tycka att jag varit alltför utlämnande i tidigare blogginlägg. Alla namn, bilder och platser. Vem som helst kan läsa om vad jag känner, tycker och tänker. Var jag befinner mig och vad jag gör. Så blir det inte här.
Ni kommer att få läsa bokstäver istället för namn, platser utan namn, bilderna kommer vara målande, men inte identifierande. Anonymt kan vara bra.

Jag tänker framförallt på allt som varit de senaste månaderna. Om hur jag valde att sätta punkt för mitt liv, separera från min familj och ångra mig i samma stund. Jag önskade mig ensamhet, tid och garderober jag slapp dela. Jag ville vara en egen familj med min älskade lilla L. Men jag ångrade mig.
En dag på på en djurpark som babade i solsken blev en klar vändning. Middag, skratt och samtal som legat där under ytan och väntat. En start på någonting som en dag kan bli välsigt vacker. En hel familj, utan sprickor och utan orosmoln. En familj där medlemmarna inte tar varandra för givna och tänker till en extra gång innan mörka ord uttalas. Fantastiska C med ett hjärta av guld. Förhoppningsvis fortsätter allt i samma takt uppåt som det gjort hittils. Jag är positiv till allt vi planerat och bäddat för inför framtiden.
Tåg genom att troligtvis snötäckt landskap västerur, en sammankomst till havs österut. Nöjen att se fram emot. Att se fram emot som en familj. Min familj. Vår familj. Älskade familj.