Movilen

Ibland tar skrivarlustan helt enkelt över. Nu vet inte jag hur detta kommer fungera, då jag fortfarande kan känna att jag inte borde skriva. Jag borde inte, efetrsom jag kan tycka att jag varit alltför utlämnande i tidigare blogginlägg. Alla namn, bilder och platser. Vem som helst kan läsa om vad jag känner, tycker och tänker. Var jag befinner mig och vad jag gör. Så blir det inte här.
Ni kommer att få läsa bokstäver istället för namn, platser utan namn, bilderna kommer vara målande, men inte identifierande. Anonymt kan vara bra.

Jag tänker framförallt på allt som varit de senaste månaderna. Om hur jag valde att sätta punkt för mitt liv, separera från min familj och ångra mig i samma stund. Jag önskade mig ensamhet, tid och garderober jag slapp dela. Jag ville vara en egen familj med min älskade lilla L. Men jag ångrade mig.
En dag på på en djurpark som babade i solsken blev en klar vändning. Middag, skratt och samtal som legat där under ytan och väntat. En start på någonting som en dag kan bli välsigt vacker. En hel familj, utan sprickor och utan orosmoln. En familj där medlemmarna inte tar varandra för givna och tänker till en extra gång innan mörka ord uttalas. Fantastiska C med ett hjärta av guld. Förhoppningsvis fortsätter allt i samma takt uppåt som det gjort hittils. Jag är positiv till allt vi planerat och bäddat för inför framtiden.
Tåg genom att troligtvis snötäckt landskap västerur, en sammankomst till havs österut. Nöjen att se fram emot. Att se fram emot som en familj. Min familj. Vår familj. Älskade familj.