Movilen

Behovet av att skrika högt en stund, skaka, slå, sparka blir allt starkare. Önskar att jag för en stund var tre år gammal igen, där jag låg på rygg på hallgolvet och sparkade på garderobsdörrarna och skrek, högröd i ansiktet. Jag inbillar mig att livet var enklare då, men det stämmer givetvis inte. Hade helt enkelt andra slags problem då.
När tar de slut? Är det så ett liv ska se ut? Kantat av det ena problemet, värre än det andra. Som en allé där varje träd representerat ett aber. Nej tack.